Comme il faut!

Utan att göra anspråk på vare sig skills eller tålamod kan Kniven stolt presentera en två minuter lång inpirationskälla som för tankarna till leklusten och laissez-fairegrejen i Paris för typ tio år sedan. Esoterique!

Kiddy gör det igen

Kiddy är i klippa-klistra-och-excellera-tagen igen.
Denna gång går jag lös på Vance and Suzzannes "I can't get along without you" och gör det, förstås, med den äran.

Vance And Suzzanne - I can't get along without you (Kiddy re-edit)

Let's get famous!

Snyggt snott Tafuri, Blaze och Jason!

I detta "Snyggt snott!"-seriens andra inlägg fortsätter jag min folkbildningsmission om discon, housen och de bådas förhållande till varandra.

Denna gång tar vi emellertid inte avstamp i samtiden, för att härifrån ledas bakåt.
Nej, vår historia börjar redan 1978, året då Chic gav ut klockspelsklassikern "I Want Your Love", kanske den vackraste snyfta-på-dansgolv-låten till dags dato.

Den blev förstås en hit (om än inte av samma brottarkaraktär som sin föregångare "Le Freak"), men har även kommit att sätta sin prägel på musikhistorien i rollen som en frekvent förekommande referens i houselåtar.

I Tafuris "What Am I Gonna Do About Your Love (Silk On Steel Mix)" (en av de få låtar som i min bok kan ses som utmanare till titeln jag sånär förärade "I Want Your Love" med för några rader sedan) från 1989 återfinns framåt slutet, i några slags synth-pizzicati, den virvlande slinga som i mitten av Chic-låten framförs av stråkar och blås.

Samma slinga, men något melodiskt förenklad, hittar vi i Blazes "So Special" från 1990.
Blaze väljer dock, till skillnad från Tafuri, att baka in den i verket och låta den löpa parallellt med refrängen.
(OBS! Ni med låg pekoral-smärttröskel kan med fördel spola förbi radioteater-introt.)

I det tredje och sista exemplet, från 2006, är referenstappandet inte fullt lika subtilt exekuterat som i de två tidigare. Här använder sig producenten Jason Karl av samplern, och låter "I Want Your Love" vara fundamentet han bygger sin "Turn It Around (feat. Cookie) (Vocal Club Mix)" på.

I likhet med Tafuri och Blaze gör han det stiligt.
Fattas bara annat, med det råmaterialet.

Saker Kiddy gör när han egentligen borde sova #1:2

Satte mig ned över ett glas rött (lite kultiverad, like that) och en pasta carbonara (lite student, like that) och skruvade till en Donna Summer - Love is in control (Finger on the trigger) (Kiddy's extended Donna mia resomething).

Ordet "Extended" skall i det här fallet ses i relation till originalets längd, det rör sig med andra ord inte om något slags evighetsloopande av en 3 sekunder lång sampling (vad är jag, fransk?).

Nu: pingpong (om jag förstått saken rätt) på morfar Ginko.

Saker Kiddy gör när han egentligen borde sova #1

Donna Summer - Love is in control (Finger on the trigger) (Kiddy's Donna mia resomething)

Ganska repetetiv, men i gengäld också ganska kort.

ODahl

Tillåt mig att presentera houseproducenten, kaffekännaren och all round good guy ODahl.
Mannen som har fler strängar på sin lyra än du har hårstrån på huvudet.

För ögonblicket väljer vi emellertid att fokusera på den hårdast spända av dessa nämnda strängar, nämligen hans förmåga att på löpande band producera välljudande house-bangers.

Oavsett om det rör sig om repetetiva basgångar kryddat med baktaktsgitarr och Sting-vocals, vackert melodiska hyllningar till hösten eller, som i fallet Headphone, ett mer pulserande groove överstrött med arpeggioliknande, melankoliska synthslingor lyckas ODahl visa prov på en fingertoppskänsla som sannolikt kommer att göra mången kollega avundsjuk inom en snar framtid.

Bevismaterial:

ODahl - Rock-sanne
ODahl - Headphone
ODahl - Autumn Anthem

Om ni vill hålla er à jour med hans förehavanden eller bara kasta lite kärlek har han naturligtvis en myspace.

Snyggt snott, Joey!

“House music is disco's revenge”. Orden lär ha yttrats av den legendariske house-DJ:n Frankie Knuckles och refererar till housemusikens landvinningar efter att discon mördats av rocken i skarven mellan 70- och 80-tal.

Poängen är odiskutabel: inom många av housens nu existerande subgenrer har discon spelat en helt avgörande roll; det har lånats estetik, attityd och musiska förlopp (det har alltså samplats). I vissa fall till den grad att gränsen mellan vilka element i ett verk som stammar från house respektive disco blir svår att skönja.

”Så, är det här disco-influerad house eller house-influerad nu-disco?”, kommer jag ibland på mig själv tänkandes.

När Roisin Murphy låter Joey Negro, discons främste förkämpe i modern tid, remixa första singeln från hennes kommande album uppstår just sådana frågor.

”Let Me Know (Joey Negro Destination Boogie Remix)”. Redan titeln, som refererar till en boogie-kompilation Negro sammanställt, skvallrar om vartåt det barkar. När låten sedan, utöver Murphys skönsång, består av upputsade komponenter från ”I Can Feel Your Love (Slippin’ Away)” av Samson & Delilah, som återfinns på ovan nämnda samling är min fråga egentligen besvarad. Joey Negro gör sig icke besväret att försöka dölja sina influenser, tvärt om viftar han med dem framför ansiktet på mig. Mitt intellekt drar den logiskt giltiga slutsatsen att vi har att göra med disco-element i en house-kontext.

Problemet är bara att mina öron inte riktigt håller med.

Nu-boogie, kanske..?

Roisin Murphy - Let Me Know (Joey Negro Destination Boogie remix)

Samson & Delilah - I Can Feel Your Love (Slippin' Away)

En till. Briljant koncept egentligen, att klippa i Arthurs låtar.

Loose Joints - Tell her today (Kniven edit)

Esoterique börjar nu!

Arthur Russell - avantgardemusikern som klippte kanten både för hippies och diskokidsen i New York innan han dog i Aids hann med att göra en del extremt fina låtar. Emellertid känns det ofta som om han gör det lite knepigare än nödvändigt.

Det sägs att han gled omkring på måfå i New Yorks tunnelbana och lyssnade på sina egna låtar i sin gula Sony Walkman. Enligt sägen lyssnade, lyssnade och lyssnade han efter fel och eventuella ändringar, som han kunde rätta till i studion, tills låtarna i hans mening blev helt perfekta. Lite klassisk prestationsångest alltså.

Så var det med låten "Springfield" som Arthur Russell gjorde i hopp om att det skulle bli en hit som skulle generera lite cash till hans pojkvän när han gick bort i Aids. Stört romantiskt. Även här kom dock hans klassiska prestationsångest i vägen och låten förblev osläppt.

Inspelningarna samlade damm fram till att DFA plockade fram de gamla banden och klippte ihop en dänga för ett par år sedan. Låten har allt! Häftiga trummor, Arthurs vackra sång, en fet syntslinga som smälter ihop med en sax (?) och hela arrangemanget blir sådär vackert som bara Russell kan åstadkomma.

Tyvärr verkar DFA ha smittats av Arthurs prestationsångest och inte velat klippa ordentligt i hans originalinspelningar. För att komma åt hitmaterialet i låten måsta man härda i typ en kvart av prettoskit.

Kniven har däremot ingen prestationsångest (och ingen skam i kroppen) och har klippt till "Springfield" så att den låter som en hit hela vägen. Jag rättfärdigar den eventuella hädningen med att jag avslutar det Arthur inte mäktade med för ett par decennier sedan - att göra en hit!

Det är ungefär som med Irakkriget och pappa Bush. Romantiskt!

Arthur Russell - Springfield (Kniven edit)

Med dessa passande ord (Just do it! typ) förklarar jag bloggen, som senare kommer att bli Esoterique, öppnad!