Snyggt snott, Joey!

“House music is disco's revenge”. Orden lär ha yttrats av den legendariske house-DJ:n Frankie Knuckles och refererar till housemusikens landvinningar efter att discon mördats av rocken i skarven mellan 70- och 80-tal.

Poängen är odiskutabel: inom många av housens nu existerande subgenrer har discon spelat en helt avgörande roll; det har lånats estetik, attityd och musiska förlopp (det har alltså samplats). I vissa fall till den grad att gränsen mellan vilka element i ett verk som stammar från house respektive disco blir svår att skönja.

”Så, är det här disco-influerad house eller house-influerad nu-disco?”, kommer jag ibland på mig själv tänkandes.

När Roisin Murphy låter Joey Negro, discons främste förkämpe i modern tid, remixa första singeln från hennes kommande album uppstår just sådana frågor.

”Let Me Know (Joey Negro Destination Boogie Remix)”. Redan titeln, som refererar till en boogie-kompilation Negro sammanställt, skvallrar om vartåt det barkar. När låten sedan, utöver Murphys skönsång, består av upputsade komponenter från ”I Can Feel Your Love (Slippin’ Away)” av Samson & Delilah, som återfinns på ovan nämnda samling är min fråga egentligen besvarad. Joey Negro gör sig icke besväret att försöka dölja sina influenser, tvärt om viftar han med dem framför ansiktet på mig. Mitt intellekt drar den logiskt giltiga slutsatsen att vi har att göra med disco-element i en house-kontext.

Problemet är bara att mina öron inte riktigt håller med.

Nu-boogie, kanske..?

Roisin Murphy - Let Me Know (Joey Negro Destination Boogie remix)

Samson & Delilah - I Can Feel Your Love (Slippin' Away)

En till. Briljant koncept egentligen, att klippa i Arthurs låtar.

Loose Joints - Tell her today (Kniven edit)

Esoterique börjar nu!

Arthur Russell - avantgardemusikern som klippte kanten både för hippies och diskokidsen i New York innan han dog i Aids hann med att göra en del extremt fina låtar. Emellertid känns det ofta som om han gör det lite knepigare än nödvändigt.

Det sägs att han gled omkring på måfå i New Yorks tunnelbana och lyssnade på sina egna låtar i sin gula Sony Walkman. Enligt sägen lyssnade, lyssnade och lyssnade han efter fel och eventuella ändringar, som han kunde rätta till i studion, tills låtarna i hans mening blev helt perfekta. Lite klassisk prestationsångest alltså.

Så var det med låten "Springfield" som Arthur Russell gjorde i hopp om att det skulle bli en hit som skulle generera lite cash till hans pojkvän när han gick bort i Aids. Stört romantiskt. Även här kom dock hans klassiska prestationsångest i vägen och låten förblev osläppt.

Inspelningarna samlade damm fram till att DFA plockade fram de gamla banden och klippte ihop en dänga för ett par år sedan. Låten har allt! Häftiga trummor, Arthurs vackra sång, en fet syntslinga som smälter ihop med en sax (?) och hela arrangemanget blir sådär vackert som bara Russell kan åstadkomma.

Tyvärr verkar DFA ha smittats av Arthurs prestationsångest och inte velat klippa ordentligt i hans originalinspelningar. För att komma åt hitmaterialet i låten måsta man härda i typ en kvart av prettoskit.

Kniven har däremot ingen prestationsångest (och ingen skam i kroppen) och har klippt till "Springfield" så att den låter som en hit hela vägen. Jag rättfärdigar den eventuella hädningen med att jag avslutar det Arthur inte mäktade med för ett par decennier sedan - att göra en hit!

Det är ungefär som med Irakkriget och pappa Bush. Romantiskt!

Arthur Russell - Springfield (Kniven edit)

Med dessa passande ord (Just do it! typ) förklarar jag bloggen, som senare kommer att bli Esoterique, öppnad!