Esoterique börjar nu!

Arthur Russell - avantgardemusikern som klippte kanten både för hippies och diskokidsen i New York innan han dog i Aids hann med att göra en del extremt fina låtar. Emellertid känns det ofta som om han gör det lite knepigare än nödvändigt.

Det sägs att han gled omkring på måfå i New Yorks tunnelbana och lyssnade på sina egna låtar i sin gula Sony Walkman. Enligt sägen lyssnade, lyssnade och lyssnade han efter fel och eventuella ändringar, som han kunde rätta till i studion, tills låtarna i hans mening blev helt perfekta. Lite klassisk prestationsångest alltså.

Så var det med låten "Springfield" som Arthur Russell gjorde i hopp om att det skulle bli en hit som skulle generera lite cash till hans pojkvän när han gick bort i Aids. Stört romantiskt. Även här kom dock hans klassiska prestationsångest i vägen och låten förblev osläppt.

Inspelningarna samlade damm fram till att DFA plockade fram de gamla banden och klippte ihop en dänga för ett par år sedan. Låten har allt! Häftiga trummor, Arthurs vackra sång, en fet syntslinga som smälter ihop med en sax (?) och hela arrangemanget blir sådär vackert som bara Russell kan åstadkomma.

Tyvärr verkar DFA ha smittats av Arthurs prestationsångest och inte velat klippa ordentligt i hans originalinspelningar. För att komma åt hitmaterialet i låten måsta man härda i typ en kvart av prettoskit.

Kniven har däremot ingen prestationsångest (och ingen skam i kroppen) och har klippt till "Springfield" så att den låter som en hit hela vägen. Jag rättfärdigar den eventuella hädningen med att jag avslutar det Arthur inte mäktade med för ett par decennier sedan - att göra en hit!

Det är ungefär som med Irakkriget och pappa Bush. Romantiskt!

Arthur Russell - Springfield (Kniven edit)

Med dessa passande ord (Just do it! typ) förklarar jag bloggen, som senare kommer att bli Esoterique, öppnad!